Maroon

Idag dog jag nästan. Jag blev nästan dödad. Av en lastbil. Men mer om det sen.

Idag var det min städdag, otrevlig överaskning som återkommer var tredje helg. Men eftersom det är en ganska liten lägenhet var det snabbt gjort, och efter det gav jag mig av på min bromslösa cykel för att inhandla, ja just det, bromsar. 25 pund ville de ha för att laga skiten, så det var bara att hosta upp pengarna. Medan jag väntade på att de skulle bli klara gick jag omkring lite grann på Brick Lane i jakt på julklapp till Host mum, hittade inget och sen ringde de från cykelverkstan, min cykel var klar. Cyklade iväg, flög nästan av hojen ett par gånger eftersom jag vant mig vid att få pressa bromsarna allt vad jag orkar, och nu räcker det med att röra lite lätt vid dem för att att tvärnita.

Träffade en väldigt trevlig pojk på starbucks idag, hittar man inga vänner på jobbet får man ta itu med det själv, och det var precis vad jag gjorde, jag svarade på en kompis-annons på gumtree.com. Han skrev att han ville ha vänner, och ja, det vill ju jag också ha, så jag svarade på hans annons och idag tog vi en kaffe på starbucks. Och jag hade jätteroligt och han var hur trevlig som helst (på ett, typiskt-kill-kompis-vis) och vi planerar att dra ihop ett gäng (och för mig betyder det att ta med mig Anja :P) nästa vecka för att hang out. Trevligt värre.

Men nu till cliffhangern jag gav er i början av inlägget, min nära döden upplevelse. Hade varit på Tesco och handlat ingredienser till lussekatter (allt utom saffran, de hade en burk kvar, men den var tom, för någon hade öppnat burken,STULIT saffranet och lämnat kvar en tom burk, de jävlarna!) så vinglandes med två kassar hängande på styret cyklade jag hemmåt. Kom till ett röd-ljus där en lastbil stod och väntade på att få köra. Jag tänkte nässla mig in mellan lastbilen och järnstaketet som skiljer trotoaren och vägen åt för att ta mig längst fram i kön på att få köra. Men när jag är mellan staketet och lastbilen blir det grönt och den börjar köra, och kommer närmare och närmare mig. Och jag tänker att det är en liten lastbil och att den kommer att köra förbi om några sekunder, så jag saktar in. Men den tar inte slut. Lastbils-djävlen bara fortsätter i alla evighet och kommer närmare och närmare och tillslut är den så nära att den nuddar min arm, trycker på mer och mer och är på väg att välta hela mig med cykel och kassar på köpet. Jag tänker att nej, nu dör jag, jag kommer att välta, sugas in under däcken och DÖ. Men nej, två räddande änglar, i form av två invandrarkillar, får syn på mig, sträcker sig över staketet, sliter tag i mig och trycker upp mig mot staketet och håller fast mig tills lastbilen har kört förbi. Både de och jag tittar förskräckt på varandra, jag stammar fram ett "thank you" de säger ingenting utan verkar befinna sig i chock-tillstånd. En kille på cykel stannar in och säger "are you okay? you don't try to get past a lorry!". Jo tack, jag märkte att det var en dum idé. Så slutet gott, allting gott, jag vinglar vidare, med dunkande hjärta.

Imorgon måste jag gå tillbaka till Helvetet's förgård, aka Hamley's toy store, för att lämna tillbaka julklapparna jag köpte till Buddy. Jag har köpt tillbehör till hans Nitendo DS, men idag fick jag höra att han har fått en PSP i födelsedagspresent. Med andra ord ligger säkert hans Nitendo DS bortglömt i nåt dammigt hörn och min julklapp kommer att bli lika uppskattad som en burk med ärtsoppa. Så nu måste jag hitta något annat att ge ungen.

Har jag sagt att jag ska dit och hälsa på i mars? Har jag sagt att jag längtar, längtar, längtar? :)