Maroon

Det är det här som är den naturliga följden av en trasig diskho. DISK i mängder. Men jag vägrar att diska i handfatet inne på toan, eller som Anja föreslog, i badkaret, no way, nej tack. Men nu är det i alla fall fixat, mr flatmate höll på att dona och greja på som allra bäst när jag kom hem från jobbet idag (japp, ni läste rätt, på en lördag, men jag kommer till det sen) och nu är det tydligen lagat. Så imorgon ska jag fira det genom att diska :)

Så var det alltså helg igen, och jämfört med förra, som var väldigt social, händelserik och turistig så är den här helgen stendöd. Igår kväll var jag så trött och seg att jag inte gjorde något alls. Men då är grejen, vem skulle jag ha gjort något med? Anja jobbade och Josse var upptagen på annat håll, och sen känner jag inga fler. Idag jobbade jag från halv nio till fyra och efter det bar det iväg på julklappsjakt.

Och nu ska jag tala om för er vad Oxford street gör med en, hur den förändrar och förstör ens psyke. I början är man kanske till och med på bra humör, så var inte fallet idag eftersom jag var less på människor som bara sölar och tror att jag är deras slav. Vuxna människor som inte ens kan bemöda sig att ta vara på sitt eget skräp. Sen en smått otrevlig överaskning när de andra 3 i jobbteamet gick hem klockan tre och jag var tvungen att vara kvar själv en timme för att göra det sista. Visst, det behövdes bara en person, men särskilt kamratligt var det inte. Men i alla fall, Oxford street. Den gatan får vem som helst att börja hata människor. ALLA människor, hela släktet. Folk som går långsamt, inte går alls utan bara står och glor eller tar kort, folk som går åt fel håll, folk som knuffas, folk som använder shoppingpåsar och/eller barnvagnar som mordvapen. Folk som är fula (ja, det räcker för att reta upp mig, hemskt, jag vet) och folk som bara av att vistas på oxford street gör mig irriterad. Och Hamley's, djävulens straff till föräldrar och andra stackars människor. Barn. Bara av att titta in genom fönstret på Hamley's så börjar man HATA barn. Som gnäller, skriker, gråter, står och går i vägen, och som gnäller, skriker och gråter och gnäller. Usch.  Och inte blev det bättre av att jag inte fick kliva på bussen när jag skulle hem, för att mitt oyster card var tomt. Så jag fick snällt kliva av, köpa en biljett i automaten och vänta på nästa buss.

Imorgon ska jag se till att få cykeln fixad, så att jag har bromsar att stanna cykeln med när jag ska till jobbet på måndag. Sen blir det nog lite shopping på Brick lane, har 2 julklappar kvar att köpa. 2 kvar, sen är det över för den här gången. Jag brukar faktiskt tycka att det är roligt att leta julklappar. Men i år har julens ankomst blivit en överaskande chock, nån påpekade för mig att det är jul om bara två veckor, och det tar minst en vecka att skicka ett paket till Arizona, så de senaste dagarna har jag varit helt panikslagen över vad jag ska skicka.

Man blir matt.