hjälp.

Vilken dag.

Började med att ta det lugnt, väntade på att Anja skulle ta sig genom ett spöregnande London, först till fots och sen på cykel. När hon väl hade tinat igen åkte vi iväg till Hackney och gick på Primark och köpte ett täcke till mig. (Hade inte pallat en till natt med bara ett påslakan till skydd från kylan) och sen till Tesco för att köpa lite mat. Jag körde favorit i repris, det vill säga pasta, krossade tomater och en och annan grönsak, lagade dessutom lite extra så jag har både lunch och middag imorgon :P

Sen bar det av till the Pipeline där jag skulle provjobba några timmar. Det var väldigt roligt, men jag tycker att det är lite jobbigt att vara helt ny på ett ställe och inte kunna någonting. Verkligen vara på ruta noll. Klart att man lär sig snabbt, men just första dagen, när alla intryck är nya och man desperat försöker lägga allt som sägs och visas på minnet, det är inte kul. Men alla var jättesnälla och trevliga och jag ska komma tillbaka (kanske redan på måndag) så det känns jättebra.

På väg hem ringde jag Anja och frågade om hon ville dra ut på nån pub och ta en öl, klev in i mitt hus, klev in i hissen (som har varit trasig lite av och till sen jag kom men nu fungerade den, trodde jag....) tryckte på på knapp nr 8. Hissen började åka, skramlade till och skakade. Jag blev skiträdd och tänkte, nu blir det fritt fall som på lisseberg. Jag kommer att dö. Ju högre upp jag kom kändes det som om mina chanser att överleva ett fall bara blev mindre och mindre. Jag började känna mig lite skakig i benen, och utrymmet på ca 1 kvadratmeter kändes plötsligt väldigt litet. Sen tog det stopp. Bokstavligt talat. Hissen stannade men dörren öppnades inte (hjulet snurrade men hamstern var död - världens bästa radioreklam för övrit) Tryckte på lite olika knappar, väntade, väntade, inget hände. Ringde Anja, otroligt nog kom jag fram trots att skärmen visade att jag inte hade någon täckning. Det lät väldigt knastrigt i luren, och vi hörde knappt varandra, men Anja, God bless her, hörde på min röst att det inte riktigt var som det skulle, använde sitt logiska tänkande och gick ut i trapphuset och ropade på mig.

Och där stod jag, fast i en hiss. Sen blev det ett himla ropande, Tjeckan, min och Anjas flatmate började lugna mig och säga att allt skulle bli bra (det tror jag också, tänkte jag, så fort ni får ut mig ur det här jävla hisshelvetet.) Sen hördes ett väldigt högt klankande och bankande och jag kunde inte låta bli att bli lite rädd, för det lät jävligt högt. (Fick höra av Anja att det som lät var när de försökte bända upp hissen på bottenvåningen)
Hörde lite mer ropande och bankande och sen for hissdörren upp. (freedom!!!) Där stod jag vet inte hur många brandmän, minst 5 och tittade upp på mig, jag var ju fast mellan två våningar och det var ca en halv meters lucka. Brandman nr 1 (my hero) talar om för mig att jag har två alternativ. Antingen kryper jag ut och låter honom ta emot mig eller så stannar jag kvar i hissen i 15 minuter till och väntar på att en hissfixare kommer och lagar hissen så att den åker hela vägen ner till golvet. Det var ju inte direkt ett så jättesvårt val, jag kastade mig utan att tveka i hans armar och äntligen var jag på fast mark. Räddad. Jag dog inte. Jag lever. Halleluja. God bless America. Och allt det där. Med en aning darriga ben och en kamerablixt som bländade mig (Brasilianarn, min tredje flatmate tog en massa bilder, som jag kommer att lägga upp på bloggen så fort jag får dem) sa jag tack till brandmännen och så var dagens äventyr över. The end.

Och det här om brandmännen, många har frågat om de var snygga. Näe, tyvärr, visserligen så ägnade jag inte särskilt mkt tid till att spana in dem, jag var alldeles för uppskakad, men näe, hade de varit något utöver det vanliga hade jag nog märkt det. :P

Men slutet gott allting gott. Och hädanefter tar jag trapporna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback