Maroon

Den senaste dagen har ägnats åt en hel del tänkande och kris-samtal med min livscoach, also known as storasyster. Har även pratat med min mor och far och summan av allt detta prat är att det har gått upp ett och annat för mig. (Lillsyster hann jag aldrig prata med, men du får leda mig genom livet när jag kommit hem.)

-

När jag var 18 hade jag en konstig rädsla över att jag skulle missa mitt liv, därför kände jag att det var väldigt bråttom med allt, ju längre bort desto bättre, ju större och ju mer. Bort, bort. Livet skulle inte levas i Sverige, jag skulle ut i den stora världen innan jag glömde bort mina drömmar och försvann i ett litet hål.

3 år senare är min hösta dröm och önskan en nyckel till en lägenhet där bara jag bor. Ett ställe där man kan köpa toalettpapper och inte måste gömma det under sängen i rädsla av att någon annan ska torka bajs med det. Med ett kylskåp där bara min mat bor och där den står säker från andras hungriga munnar. En lägenhet där jag bestämmer, där jag inte måste anpassa mig, där jag inte måste sova i en säng med obekväma fjädrar som sticker upp, med en toalett som är fastskruvad i golvet och inte vinglar när man kissar. Med en dusch där man vågar ha sitt schampo framme JÄMT och inte bara när man står i dusch-kabinen.

-

MEN. 21 år och jag lever efter samma livsregler som när jag var 18. Jag har irrat omkring som en yr höna. Jag ångrar inte mitt yrande, men nu orkar jag inte yra mer. Nu ska jag åka hem, samla ihop lite pengar, stå i bostadskö och ta tillbaka titeln som ÖSTERSUNDSBO.

-

I alla fall tills nästa livskris kommer.