Maroon

Det är julafton idag. Och jag kan inte låta bli att känna mig lite sorgsen. För nu har jag missat en till "riktig" jul. Och det är ett helt år kvar tills nästa kommer. Jag vet. Jag vet att det var mitt eget val att åka till London, och jag ångrar det absolut inte, inte för en sekund. Och jag och Anja har verkligen ansträngt oss för att nå fram till den mystiska och svåråtkomliga "julkänslan". Vi har tänt ett värmeljus varje advents-söndag, vi har druckit glögg ur shotglas, vi har bakat pepparkakor och lussekatter. Idag har vi ätit tomtegröt till frukost och varit på en svensk pub och kollat på Kalle Anka. Vi har ätit köttbullar och druckit glögg till middag. 

Och vi har haft en jättemysig dag och en jättemysig månad. Men det är ändå inte samma sak. Det är inte på "riktigt". Läste just ett blogg-inlägg som Skog skrivit om varför hon inte gillar julen. Och det lustiga är att det är av just dessa anledningar som jag älskar den. 

Jag älskar att pynta inför julen, älskar att plocka fram lådan och lägga/hänga fram allt krimskrams. Älskar att spela absolute Christmas cdn på repeat. Älskar glögg, älskar pepparkakor, älskar lussekatter. Älskar att gå omkring på stan och leta julklappar, verkligen vilja hitta den där grejen som är "rätt". Älskar att slå in, älskar att skriva julrim. Älskar att vakna på julaftonsmorgon och veta att idag, idag händer det, idag är det JULAFTON. 
Älskar att hela huset andas stämning och förväntan. Älskar att umgås med familj och släkt och bara mysa. Älskar att jaga upp små-kusinerna och få dem ännu mer exalterade över att självaste jultomten ska komma på besök. Älskar julmat. Älskar att öppna paket. Älskar att äta julgodis. Älskar After eight choklad. Älskar att känna sig så mätt att man tvivlar på att man aldrig någonsin kommer att äta igen. Älskar att vakna på juldagen och all stämning och förväntan är borta, och bara mysandet och känslan av att det var julafton dagen innan finns kvar.
Jag älskar julen. 

Och nu har jag missat den två dagar i rad. Men som Anja sa, "Alla jular är riktiga på sitt sätt" mycket klokt sagt. Där emot blev det för mycket när hon la till med ett "och det ska du bära med dig", var tvungen att spotta ut julmusten jag hade i munnen. Men damen har rätt. Det är julafton idag oavsett var jag befinner mig och den är inte mindre riktig bara för att jag inte är hemma i Jämtland och firar den.

Så GOD riktig JUL mina små strumpor, jag saknar er!



Anjas julgran


Vårt julbord. Spagetti och köttbullar. Och Julmust.


   

Det är det här som är den naturliga följden av en trasig diskho. DISK i mängder. Men jag vägrar att diska i handfatet inne på toan, eller som Anja föreslog, i badkaret, no way, nej tack. Men nu är det i alla fall fixat, mr flatmate höll på att dona och greja på som allra bäst när jag kom hem från jobbet idag (japp, ni läste rätt, på en lördag, men jag kommer till det sen) och nu är det tydligen lagat. Så imorgon ska jag fira det genom att diska :)

Så var det alltså helg igen, och jämfört med förra, som var väldigt social, händelserik och turistig så är den här helgen stendöd. Igår kväll var jag så trött och seg att jag inte gjorde något alls. Men då är grejen, vem skulle jag ha gjort något med? Anja jobbade och Josse var upptagen på annat håll, och sen känner jag inga fler. Idag jobbade jag från halv nio till fyra och efter det bar det iväg på julklappsjakt.

Och nu ska jag tala om för er vad Oxford street gör med en, hur den förändrar och förstör ens psyke. I början är man kanske till och med på bra humör, så var inte fallet idag eftersom jag var less på människor som bara sölar och tror att jag är deras slav. Vuxna människor som inte ens kan bemöda sig att ta vara på sitt eget skräp. Sen en smått otrevlig överaskning när de andra 3 i jobbteamet gick hem klockan tre och jag var tvungen att vara kvar själv en timme för att göra det sista. Visst, det behövdes bara en person, men särskilt kamratligt var det inte. Men i alla fall, Oxford street. Den gatan får vem som helst att börja hata människor. ALLA människor, hela släktet. Folk som går långsamt, inte går alls utan bara står och glor eller tar kort, folk som går åt fel håll, folk som knuffas, folk som använder shoppingpåsar och/eller barnvagnar som mordvapen. Folk som är fula (ja, det räcker för att reta upp mig, hemskt, jag vet) och folk som bara av att vistas på oxford street gör mig irriterad. Och Hamley's, djävulens straff till föräldrar och andra stackars människor. Barn. Bara av att titta in genom fönstret på Hamley's så börjar man HATA barn. Som gnäller, skriker, gråter, står och går i vägen, och som gnäller, skriker och gråter och gnäller. Usch.  Och inte blev det bättre av att jag inte fick kliva på bussen när jag skulle hem, för att mitt oyster card var tomt. Så jag fick snällt kliva av, köpa en biljett i automaten och vänta på nästa buss.

Imorgon ska jag se till att få cykeln fixad, så att jag har bromsar att stanna cykeln med när jag ska till jobbet på måndag. Sen blir det nog lite shopping på Brick lane, har 2 julklappar kvar att köpa. 2 kvar, sen är det över för den här gången. Jag brukar faktiskt tycka att det är roligt att leta julklappar. Men i år har julens ankomst blivit en överaskande chock, nån påpekade för mig att det är jul om bara två veckor, och det tar minst en vecka att skicka ett paket till Arizona, så de senaste dagarna har jag varit helt panikslagen över vad jag ska skicka.

Man blir matt.

En liten rapport kommer lastat.

Det har lugnat ner sig lite nu i det Bethnal green-ska hushållet. Tydligen har tjeckiskan bestämt sig för att förlåta brasilianen, och nu ska de gå i terapi. Varken jag eller Anja är särskilt överförtjusta i detta, men vad kan vi göra.
På tal om brasilianen så har han i ett försök att laga avloppet i köket pajat det totalt. Så idag när jag skulle durkslaga min spagetti var jag tvungen att göra det i handfatet inne på toaletten. Det här stället blir mer och mer ghetto.

Mina cykelbromsar är fortfarande väldigt obefintliga, har fått märken på mina converse från alla gånger jag tvingats trycka ner fötterna i marken för att få stopp på cykeln.

På jobbet går det bra, men igår och i förrgår var så extremt stressande, hade tårar som brände båda dagarna, på grund av att jag själv ställer för höga krav på mig själv. Bara att inse att hospitality branchen inte är en passande karriär för en tjej som har perfektionsit-besvär och alldeles för höga krav på sig själv. Men annars trivs jag jättebra, har blivit bästis med Henny, den andra catering assistenten som blev anställd samma dag som jag, hon är 29 bast och kommer från Ungern. Tyvärr ses vi inte så mkt eftersom vi jobbar på olika ställen. Och en av diskplockarna, en snubbe från Nigeria, uppvaktar mig varenda gång jag kommer in i köket, men istället för att kalla mig för Maira, som mitt jobb-namn har blivit, så kalla han mig för alla möjliga namn på M. Miranda, Maria, Mary, you name it. Det lite fnissiga är att det alltid är någon som rättar honom, ibland jag själv men ofta någon som bara råkar gå förbi. It's MAIRA! Har blivit lite av en fin tradition.  Och maten. Maten, maten, maten. Så extremt god att jag sitter och flinar för mig själv under hela min lunch rast. När det enda man har ork till att laga, och lust att lägga pengar på är spagetti och ketchup så är allt mer komplicerat än så en riktig delikates.

Nu har jag dessutom ätit mig proppmätt på lakrits, ska städa mitt rum nu, ser ut som om en tornado har dansat runt i mitt rum.

Min fina röda cykel.


väldigt fnissig skylt som hänger på vår toalett dörr.

Portobello market igår.

Lite dryg dag på jobbet, för det första så fick jag lunchrast ganska sent så det ända som fanns kvar var fisk-och-potatis-gratäng med räkor i. Äckelpäckel. För det andra fick jag spunk på mrs Jamaica, som blev sur på mig för att jag följde chefens order. Tjejen som vanligtvis fyller på lagret av dricka, pappersmuggar etc. till kaffe/smörgås-baren och restaurangen var ledig så chefen bad mig göra det istället. Det tyckte inte mrs Jamica för enligt henne var det inte mitt jobb, mitt jobb är tydligen att göra som hon säger. Synd för henne att hon inte har något att säga till om.

Cykelturen hem fick mig i alla fall på bra humör igen, älskar att cykla i London, och jag kan tala om för er, att akta er vad sexig jag ser ut i min hjälm och min reflexväst.

Föresten så tittade jag på första avsnittet av julkalendern, och jag godkänner.