Maroon

Här ska man vara smart och spara lite pengar. Frisören över gatan är ett flashigt och coolt ställe, man får välja om man vill klippa sig hos en Senior Stylist eller Junior Stylist. Välja om man ska betala 700 eller 500 spänn för att bli klippt. Eller. Eller så kan man välja att bli klippt av en lärling och då kostar det bara 250 spänn. Smart tänker jag, billigare klippning. Och jag skulle ju bara toppa, vad kan gå fel liksom? Herre.Gud. Jag hade räknat med att det skulle ta lång tid eftersom hon var nybörjare, hade planerat in att faktiskt få vara där i kanske två timmar. Det tog över TRE. Tre timmar för att korta längden med 4 cm. Ingen komplicerad lugg, ingen urtunning, bara klippa topparna och fräsha upp uppklippningen. Och det tog över TRE timmar! Och under dessa tre timmar så fortsätter hon att osmidigt och osmakligt nämna alla produkter hon sätter i håret och tala om för mig hur bra de är för håret. Och jag lovar att hon spenderade minst 15 minuter åt att blåsa mitt hår. Efteråt frågade hon om hon skulle styla håret. "Nej!" sa jag och reste mig upp illa kvickt. Och när jag precis hade tryckt "enter" på kortläsaren när jag betalade mina 250 spänn så säger hon "Ojdå, nu glömde jag att fråga om du ville ha några produkter", och ser jätteledsen ut. "Aha, nä tack, det är bra" svarar jag och går därifrån. Herregud. Jag hade ju tänkt att göra lite annat idag än att sitta på en stol och spana in mig själv i spegeln, men jaja. Nu är det klippt i alla fall.

Jag har ungefär lika mycket självdisciplin som en av heroinisterna nere vid järnbanetorget. Måste bli skärpning nu. Think Australia för i helvete. Jag vet att jag säger det här jämt, men banne mig, skärpning nu. Funkar inte ju. Inte okej på en enda fläck. No more. 60 spänn för lite glass, visserligen underbart god glass, men det spelar ingen roll. No more.

Diggar systerns nya tofflor, asbra när man ska springa över gatan till affären och handla lite mat :)

Min mamma är allt bra märklig, gnällde lite i ett mail om min stulna jacka och t-bane-bötern, men det var ändå ett ganska glatt och trevligt mail i helhet. Det enda svar jag fick var en uppmaning att youtuba "Always look on the bright side of life" med Monthy Pyton, och lyrics så att jag kunde sjunga med. Skumt.

Det är kallt som fan i vårt rum, och jag är för lat för att sätta på mig mer kläder eller hämta en kopp te. Löser problemet med att ha min varma laptop i knät, gör det lite bättre, men det är inget jag skulle rekommendera till killar, enligt en artikel jag läste för ett tag sen kan värmen göra att spermierna blir lata och då blir det inga bebbar.

Egentligen har jag ingenting att skriva om, men jag vill ju inte svika mina 10-15 trogna läsare, blog awards nästa eller? Fast nä, den här bloggen har ju aldrig varit annat än ett öppet mail till kompisar så att de ska kunna hålla koll på mig när jag är ute och flänger, och har jag 15 pers som give a shit så är jag faktiskt väldigt nöjd och smickrad. Ännu gladare blir jag när folk jag inte känner läser och kommenterar, wow tänker jag, vem fan bryr sig om att läsa om vad lilla jag skriver liksom. Så till alla jag inte känner och som ändå läser min blogg; tack! :)

Det här kan vara det största jag har gjort i hela mitt liv.

Note to self: Försök inte boka viktiga flygbiljetter klockan tolv på natten.

Jag tänker gifta mig med den här mannen.

Nämen hoppsan, där var jag på väg in till stan i godan ro när jag såg en kille som såg ut EXAKT som Oscar Linnros. Så otroligt lik att jag faktiskt helt odiskret och gloende vände mig om och tittade igen bara för säkerhetsskull. Men tänkte ändå att det kanske var en random kille som var snuskigt lik. Men nä, kollade upp på internet och han har en konsert här i Oslo ikväll. Så det var faktiskt Oscar. Coolt. Synd att det inte var en kändis som jag faktiskt gillar. Inte för att jag har något emot Oscar, men ändå, varför inte Håkan liksom? Varför inte Håkan?

Har sett Toy Story 3 tillsammans med syster. Jag pallar inte sånt. La band på mig för att inte syster skulle retas,men fan, tårarna kom ändå, hade jag inte försökt så hårt att låta bli hade det skvalpat som bara den, nu blev det bara en ensam liten tår och ett enkelt snyft. Men nä, hela den där grejen, ska inte avslöja nåt om handlingen, men Pixar och Disney sa antagligen hejdå till Toy Story för sista gången, pallar inte sånt, gråter som läckande hink. Konstigt nog har jag själv aldrig lidit av en allt för svår separationsångest, men att se det på film med musik i bakgrunden, tillbakablickar och sånt tjafs, herregud. Jag kan fortfarande inte se Upp utan att gå sönder inombords.

Kostnader som jag tvingats betala de senaste 2 åren på grund av otur/dålig tajming

Jag orkar seriöst inte. Jag orkar inte med sånt här, jag lägger mig spårvagns-spåret. Jag dränker mig själv i en vattenpöl. Varför får jag inte vara glad? Varför vänder sig universum emot mig när hon precis har varit snäll mot mig? Precis som min storasyster, ger man henne en kram eller håller henne i handen så får man en smäll sen - för annars blir det alldeles för kärleksfullt enligt henne, lite balans måste man ha. Idag blev jag straffad för att allt har fixat sig. Jag blev straffat för mina Australien-planer och det faktum att jag har fått ett nytt jobb. (Som jag by the way gillar jättemycket redan efter första dagen, hoppas på att få jobba så mycket som möjligt.)

Idag är jag GLAD över att jag ska jobba måndag och tisdag nästa vecka, fick mail av bemanningsföretaget imorse och det gjorde hela min dag. Är fortfarande LEDSEN över att jag har blivit av med min skinnjacka, fy fan alltså.

Pms much? Skulle gå över till Cafékontoret för att fråga efter min jacka igen men upptäckte att systern tagit med sig båda nycklarna så jag kan inte gå ut. (Eller ut kommer jag ju, men in igen kommer jag inte) Började seriöst nästan att gråta. Var tvungen att tvinga tillbaka tårarna. Inte okej på en fläck. Skärp sig nu.

Stort fail. Har spårat upp min jacka, glömde den mycket riktigt på vår granne CaféKontoret. (Hur lyckades jag med det?) Gick dit och tjejen bakom baren kände igen beskrivningen och sa att hon sett den i söndags när hon jobbade. MEN. Nu kunde hon inte hitta den. Hon fick mitt nummer och skulle höra av sig om den dök upp.

Min skinnjacka är borta. Måste ha glömt den någonstans, konstigt eftersom det är höst och kallt och man tycker ju att jag borde ha märkt om jag gått utomhus utan jacka. Det enda jag kan komma på är att den blev glömd på stället vi var på i fredags, för jag vet att jag hade jackan där, och jag kan inte svära på att den kom med hem.

Jag dör. Varför lever jag inte på medeltiden? Mina enda problem hade varit att jag behövt gå upp tidigt för att mjölka korna, varit less på att äta gröt tre gånger om dagen och det faktum att min far lovat bort mig till grannbonden. Livet alltså. Alldeles för mycket möjligheter. Alldeles för mycket val. Jag låg vaken 4 i natt. Hade beslutsångest och låg och snurrade runt och blev attackerad av tankar. Men jag tror att jag vet nu, eller nä, det gör jag egentligen inte alls. Fan också.

Hej jag heter Mairon och imorgon börjar tredje veckan som arbetslös. Yeah man. Känner mig inte som världens mest lyckade människa just nu, men det kanske går bra ändå?

Egentligen så tycker jag att det är väldigt skönt att bara slappa mig igenom hela dagarna, surfa runt på datorn och läsa böcker, inte för att jag blev utbränd av att vara telefonförsäljare, men lite vingklippt blev jag nog. Tanken av att ringa upp någon och försöka få den personen att köpa en Grundig MHP-box känns väldigt avlägsen och varje gång jag blir lite deppig över att jag är arbetslös så behöver jag bara tänka ordet "RiksTV" för att bli glad igen.

Brandon Flowers album finns på Spotify nu, jag vet i alla fall vad jag ska göra resten av dagen, repeat, repeat, repeat.

Senaste uppdateringen i såpoperan "Kollektivet" (En spännande drama-serie som utspelar sig i en lägenhet i Oslo)

Nu har jag ännu en gång investerat i min kropp och mitt välmående och köpt ett par snygga träningsbyxor till mig själv.  För det är mkt roligare att träna om man känner sig snygg right? Och nu när hälen har läkt så kan jag inte skylla på den längre. Så imorgon är det jag som tar på mig mina nya brallor och sticker ut och springer.

Imorgon blir det nya tag med jobbsökandet. Går in i andra veckan som arbetslös. Fortfarande utan att ångra att jag sa upp mig. Imorgon ska jag ringa till hemtjänsten och erbjuda mina tjänster.

Mail från Brilleland igår:

Brilleland ringde inte dag, vilket antagligen innebär att jag inte får jobbet, så jag är lite deppig och jag har ont i huvudet.

Känner mig som en 14-åring som väntar på att en kille ska ringa. Pillar på mobilen hela tiden bara för att kolla att jag inte har några missade samtal. Varför ringer inte Brilleland? Ville de inte ha mig? Jag vill inte vara arbetslös ju.

Intervju nr 1 - tog bara 5 minuter och jag har ingen aning om hur det gick. Blev intervjuad av butikschefen och en tjej i min ålder, de frågade basfrågorna, styrka vs svaghet, och hur jag tacklar eventuella kommunikationssvårigheter. Tror att det gick bra, de skulle intervjua en till och höra av sig senare idag. Snälla anställ mig.

Mina jeans som jag köpte på H&M igår har redan börjat gå sönder. Och jag har haft på mig dem i en halv dag. Sömmen i grenen har börjat gå upp. Men de kostade ju ifs 99 spänn, så man får det man betalar för, right?

Börjar bli lite smått nervös nu, arbetsintervju nr 1 idag klockan 10. Får jag som jag vill så kommer jag att inleda en karriär inom optikerbutiksbiträdesbranschen, i mams fotspår alltså, då blir hon säkert glad, och jag med, för då får jag gångavstånd till jobbet, och sånt är viktigt. Och jag vill verkligen ha det här jobbet.