Maroon

Nu tar jag en paus. Har i en timmes tid suttit och letat framtid på studera.nu. Varken inloggad på facebook eller spotify. Total tystnad. (med undantag från diskmaskinen som stonkar runt i bakgrunden) Bredvid mig ligger Linnéas anteckningsblock där jag lånat en sida. "Mairons framtid" har jag skrivit högst upp på sidan.

Idag ska jag ut och resa. Flygbussen går om en halvtimme och sen bär det av till tyska staden Weil am Rhein. Reunion med tysktalande au pair-maffian. Första vi haft där alla kan vara med. Ska bli skitkul. Men just nu är jag nervös och har resfeber. Inte helt okej.

Min ömma moders förslag till vad jag ska göra nu är dessa: Förslag nummer ett: Skaffa en kärleksaffär, och jag citerar "Det måste ju inte vara något seriöst men se till att han har egen bostad". Okej. Hrm... Förslag nummer två: börja studera vid Kalix folkhögskola. Då tar jag nog ganska mycket hellre förslag nummer ett.

I'm alive! Och tro mig, igår var jag verkligen döende. Inte riktigt helt okej. Det är inte KUL att flyga med Air China när man är jordnötsallergiker, det går liksom inte att chansa på att maten inte innehåller jordnötsolja när man sitter flera kilometer uppe i luften. På de 15 timmar jag befann mig luften åt jag detta: 1 liten burk med melon, en liten bit bröt, några salladsblad, en liten macka. Mellan Sydney och Peking var det dessutom en tekninsk mellanlandning i Shanhai. Väldigt drygt att kliva av planet och stå i kö till tull och säkerhetskontroll när man vet att man måste göra om det så fort man kommer till Peking. Väl i Peking var jag trött och hungrig och därför arg som en varg. Jag hatade att det var -7 grader ute och att vi var tvungen att gå UTOMHUS när vi klev av planet, in i en fullsmockad buss och sen in till flygplatsen där det inte fanns en jävla skylt som pekade mig till International transfers. Det tog en kvart och 2 kineser innan jag var på rätt spår. Trött, grinig och gnällig kom jag fram till Terminal 3 efter alla säkerhetskoller. Väl där spenderade jag de 6 mest väl spenderade hundralapparna i hela mitt liv. Jag checkade in på ett hotell. Singelrum med eget handfat och platt-tv, en säng med TÄCKE i, nyrenoverat, rent och fräscht, till skillnad mot det hostell jag bott på i 2 veckor. Jag kastade mig i säng och sov som en stock i 5 timmar, det behövde jag.

Snart dags att sova, sitter i biljardrummet och kollar runt lite på olika alternativ att överleva natten på Bejiing Airport. Vågar inte lämna flygplatsen och har dessutom inte råd med något riktigt hotell, så det är bara på att hoppas att någon av loungerna på flygplatsen har plats. 14 timmar i Peking. Awesome.

En natt kvar på hostel, imorgon kl 11.30 går planet mot Kina. 14 timmar och 40 minuters flygning. Sen en härlig mellanlandning på 14 timmar. En till flygresa på 9 timmar för att sen vänta på Arlanda i 4 timmar. 1 timme i luften innan jag landar i Östersund. 45 minuter i bil och sen är jag HEMMA.

Man blir lite less när man betalar 1 dollar/15 min för internet och knappt kommer in på några websidor. Sånt gör en sur.

Kommer ni ihåg den där gången när Mairon köpte en enkelbiljett till Australien och kom hem 3 veckor senare?

Har precis skypat med pappa och fått ett litet pepp talk, behövde det. Ibland är det inte lätt att vara en pytteliten Mairon i en alldeles för stor värld. Men är man så kaxig att man tror att det bara är att gå omkring på gatorna och arbetsgivare ska slänga sig efter en så förtjänar man nog en smäll i ansiktet av verkligheten. Rätt åt mig liksom.

Hej och halla dar.
Har kommer ett sant dar jobbigt inlagg utan vara 3 kara sista bokstaver, sa jag ska inte skriva mkt for det ar bara jobbigt att lasa.

I alla fall sa ar allt bra har, nyarsafton var AWESOME och vi har legat pa stranden och pressat i nagra dagar. Imorgon borjar det pa riktigt for da ar det slut pa helger och roda dagar. Da ska jag soka JOBB, JOBB och JOBB.

Nagot vi ocksa soker ar boende for det funkar inte riktigt som det ar nu, men det gar nog bra, tillslut sa.

:)

Wow, jag har verkligen blivit slagen i magen av resfeber. Har inte lagt så många tankar på att verkligen fundera på vad det är jag ska göra IDAG. Julafton har stått i vägen som en röd blinkande lampa och tagit upp all tid och uppmärksamhet. Och så plötsligt står ryggsäcken packad och om 2 timmar och 15 minuter åker vi till flygplatsen. Blev väckt av mams imorse, alltid lika konstigt när man säger hejdå. "Ha det bra, vi ses om  6 månader".

Jag åker till Sydney, Australien idag, shit pommes frites.

Stress innan Kalle och jag pallade inte riktigt trycket, blev lite nervös, men det gick bra. Pendlade sen mellan Kalle och att hjälpa till med middagen. Blev väldigt besviken när snapsen ställdes in pga mormors närvaro, jag som sett fram emot det. Sen kom tomten som hade en väldigt feminin röst och råkade slänga in lite norska, men hon, hrm, jag menar han gjorde ett väldigt bra jobb och alla blev nöjda med sina klappar, i alla fall jag. En av kussarna blev årets I-lands barn och började gråta när han fick plastmotorcyklar som han inte önskat sig. Jag fick bland annat monopol-pengar...jag menar Australiensiska pengar. Sen blev det Kalle-Berra Johnssons julafton som tack vare dagens teknik sköts fram till halv åtta. Det var fan i mig det finaste jag har hört sen jag konfirmerades. Efter det introducerades mor och mostrarna för Torkel i knipa och det var en riktig hit. Man vet aldrig när man kan behöva ett schysst järnrör.

Summasummarum en väldigt GOD JUL. :D

Årets pepparkakshus: Villa Villekulla. Mission Impossible. Tog hela dan, men damn, I'm good!

Oj oj. Julafton om 6 dagar. Avfärd om 9. (och jag måste erkänna att jag var tvungen att klicka upp den digitala kalendern för att räkna dagarna kvar tills vi åker.)

Vad ska jag bli när jag blir stuuuur?

Om 4 månader måste jag ha valt min framtid. Inte bra. Jag VET ju inte. :/
Jag vet bara vad jag INTE vill bli. Och i det här läget så hjälper ju inte det. Vad ska jag pyssla med resten av livet? Jag vet inte och det får det att klia i huvudet på mig. Förslag någon?

Intressant det där med att bli äldre. Att på ett positivt sätt se att man inte är likadan som för ett år sedan. När det gäller jobbet så har jag tackat nej till att jobba flera gånger. Utan någon annan anledning än att jag faktiskt inte känner för att gå upp tidigt den dagen. Förra året skulle det aldrig hända. Förra året jobbade jag 15 dagar i rad en gång bara för att de fortsatte att ringa och jag inte kunde säga nej. Nu orkar jag inte. Vet inte om det är för att jag inte längre tror att de slutar ringa om jag säger nej ett par gånger, eller om jag har blivit lat och degig. Kanske är det klimatet och årstiden? Men jag känner mig väldigt trött och seg. Kanske är det all oro och själsklåda som jag hade i Oslo? Men jag ORKAR så lite. Känns som att jag har hamnat i en konstig växel och att jag går på reservkrafterna. Det finns liksom inte mer att ge än vad som syns på utsidan. Jag har ingenting kvar längre. Jag känner mig lite som en urvriden skurtrasa.

Förlåt Elisabeth. Men jag har inte så mkt intressant att skriva om. Jag har börjat på ett blogginlägg ungefär 3 gånger. Och sen insett att det bara blir tråk av det hela. Jag ligger lite i dvala just nu. Jag jobbar. Och jobbar. Och jobbar. Och när jag inte gör det så går jag ut med hundarna eller ser på Biggest loser med min mamma. Eller ser på Glee.

Älskar att vara nattuggla när man vet att man får sova ut dagen efter. Pyssla på med lite ditt och datt. Spotify och bloggar, saker som man inte har tid för annars. Imorgon är jag ledig från jobbet. Och idag har jag shoppat :O

Tycker att hela grejen med parasiter i vattnet är väldigt märklig. Att det ens händer. Något så självklart som att ta ett glas vatten ur kranen. Eller borsta tänderna. Och nu säger op.se att det kanske dröjer till 2011 innan den här soppan är bortspolad. Vilken TUR att jag bara behöver stå ut fram till den 27:de december. Men hörni, bara jag som tror att det kommer att kännas väldigt struligt med att koka vatten på julafton??